Att rekommendera en skrift om trafikpolitik i Svenskt Tidskrift är kanske inte det vanligaste. Men det finns minst två anledningar att läsa SNS skrift "Skattemiljarder i trafikpolitiken - till vilken nytta". I boken beskriver åtta trafik- och transportforskare ett antal systemfel i svensk trafikpolitik. Systemfelen gör att vi dels slösar med våra skattepengar på fel eller onödiga investeringar, dels förlorar i tillväxt och miljö p g a att vi inte väljer de lönsammaste investeringarna.

Skall vi öka välståndet i Sverige måste vi handskas smartare med våra begränsade resurser. Varje krona vi kan spara på att undvika felaktiga eller onödigt stora trafikinvesteringar ökar våra möjligheter att sänka skatter och satsa på tillväxt. I början av nittiotalet läste jag en kurs i trafikekonomi på KTH där några av författarna till denna bok föreläste. Kursen gav mig en inblick i hur man på olika sätt kan utforma beslutsunderlag för stora investeringar och hur lite dessa underlag sedan används i praktiken. Som fritidspolitiker i Malmö har jag därefter haft möjlighet att praktiskt verifiera hur förvånansvärt låga krav vi har på beslutsunderlag för mycket stora beslut. Trots omfattande utredningar fattas beslut ofta på helt andra bevekelsegrunder och helt utan konsekvensanalyser. Därmed inte sagt att de politiska besluten alltid är felaktiga men man vet ofta inte alls vad man beslutar - vilket måste betraktas som en viss risk!

Skriften exemplifierar systemfel i beslutsprocessen med en analys av riksdagens senaste beslut om investeringar i transportinfrastruktur (SOU 2001/02:20). Beslutet omfattar 364 miljarder kronor, mest satsningar på järnvägs och vägnätet, under en tioårsperiod. Även i förhållande till annan offentlig verksamhet handlar det om mycket stora pengar.

Tidigare beslut om trafikinvesteringar har fått hård kritik för att de inte överensstämt med de mål som satts upp, för att kostnaderna överskridit budget och för att den samhällsekonomiska lönsamheten varit låg eller obefintlig. I boken konstaterar samtliga författare från olika utgångspunkter att politikerna även denna gång struntat i att ta fram adekvata underlag eller beslutat i strid med underlagen. Trots att väginvesteringar överlag är samhällsekonomiskt mer lönsamma avsätts avsevärt större belopp till nyinvesteringar i järnväg. De olönsamma järnvägsinvesteringarna bidrar inte heller till att uppnå andra trafikpolitiska mål. Totalt går 100 miljarder till nyinvesteringar i järnväg och 69 miljarder till nyinvesteringar i vägar. Beslutet innehåller över 26 miljarder för att fullfölja bygget av tunneln genom Hallandsåsen, bygget av Citytunneln i Malmö samt Botniabanan. Dessa tre projekt har tidigt dömts ut som samhällsekonomiskt olönsamma och tillkommande fördyringar har ytterligare försämrat kalkylerna.

Vän av ordning frågar sig varför man överhuvudtaget skall använda sig av samhällsekonomiska kalkyler. För det första så säger regeringens egna direktiv att samhällsekonomiska lönsamhetsbedömningar skall ligga till grund för prioriteringarna i trafikpolitiken. Kalkylerna ger stöd för att välja lönsammare projekt före olönsamma. För det andra så fungerar samhällsekonomiska kalkyler även som stöd för att hantera avvägningar mellan politiska mål som t ex god tillgänglighet, hög trafiksäkerhet, god miljö m fl mål. Kalkylerna kan fungera som väckarklocka för politiker och visa på hur orimliga vissa mål är och förhoppningsvis leda till omprövningar av uppställda mål. I boken utpekar professor Lars Hultkrantz riksdagens mål att halvera antalet trafikdödade från 1996 till 2007 som exempel på ett orealistiskt mål som bör omarbetas.

Starka lokala och regionala påtryckningar är en förklaring till att de politiska infrastrukturbesluten innehåller objekt som saknar samhällsekonomisk lönsamhet och som inte uppfyller andra trafikpolitiska mål. Många projekt gör främst nytta lokalt men investeringen görs nationellt. Botniabanan finansieras till tio procent av berörda kommuner och Citytunneln finansieras med tjugo procent av Malmö Stad och Region Skåne. Problemet när lokala och regionala politiker försöker tillskansa sig medel ur en nationell pott brukar kallas för "the law of 1/n" där n är antalet regionala intressen. Ju fler som tar för sig deso större blir utgifterna i förhållande till nyttan. Forskningschef Jan- Eric Nilsson vid Väg och Trafikinstitutet VTI menar att det borde utarbetas riktlinjer för lokal och regional medfinansiering. Ett sådant system skulle ge lokala intressenter skäl att överväga sitt intresse för olika projekt.

Från min egen skånska horisont misstänker jag att vi med regional medfinansiering redan för femtio år skulle ha haft minst en fast Öresundsförbindelse. Och förbindelserna hade gjorts på ett sådant sätt att det inte skulle behövas ytterligare tunnlar för anslutande bil- och järnvägstrafik (som t ex Citytunneln).

Regeringen betecknar järnvägen som ett miljövänligt transportslag i propositionen. Ansvariga statsråd har i debatten också pekat ut Citytunneln och tågtunneln genom Hallandsåsen som miljöprojekt. Miljökonsulten Per Kågeson går i ett kapitel igenom hur propositionen uppfyller riksdagens miljömål. Kågesson konstaterar att den stora satsningen på järnvägar inte med automatik kommer att leda till lägre utsläpp koldioxid. Väsentligt ökad andel järnvägstransporter belastar kraftsystemet på marginalen vilket Kågeson anger som kolkondens med fyrtio procents verkningsgrad. Ett skifte av en godstransport från väg till järnväg kan enligt Kågeson ge allt från minskning med 67 procent till en ökning med 58 procent!

För politiker är förmodligen kapitlet av Carl Melin särskilt intressant. Melin hävdar att regeringens senaste infrastrukturproposition inte i samma utsträckning som tidigare beslut påverkats av ickepolitiska särintressen. Propositionen har arbetats fram internt inom socialdemokraterna och diskuterats i en sluten grupp med vänsterpartiet och miljöpartiet. Något större utredningsarbete har inte föregått propositionen. I de underlag som regeringen fick av Statens Institut för Kommunikationsanalys (SIKA), Banverket och Vägverket fanns inget stöd för den kraftiga satsningen på järnväg. Kanske är storsatsningen på järnväg ett resultat av regeringens förhandlingar med vänsterpartiet och miljöpartiet.

Vad kan vi då göra för att förbättra beslutsprocesserna när det gäller stora politiska investeringsbeslut? Birgitta Swedenborg från SNS föreslår en oberoende granskning av objekten både före och efter beslut. Dessutom föreslås ett regionalt ansvar i medfinansiering av för den regionala nyttan av trafikinvesteringar.

Jag instämmer med i SNS förslag och rekommenderar alla politiskt verksamma läsning att skriften. Beslutsunderlag och samhällsekonomiska kalkyler kan tyckas vara tråkiga ämnen med i grunden handlar politik om att göra avvägningar mellan olika intressen och att hushålla med medborgarnas begränsade resurser. Bra beslutsunderlag är ett underskattat hjälpmedel i svensk politik. Och när politiker gör avsteg från samhällsekonomisk lönsamhet eller från andra politiska mål borde de motivera varför.