Skånska Dagbladet: 33 år sedan fondstriden

I veckan är det 33 år sedan den stora löntagarfondsdemonstrationen 4 oktober 1983. Idag debatteras utredningen om stopp för vinster i välfärdsföretag som många jämför med löntagarfonderna. För dem som inte var med om löntagarfondsstriden rekommenderas boken “Löntagarfonder. Så nära men ändå inte” (Dialogos 2016), av Lars Tobisson.

Det är alldeles utmärkt att löntagarfondernas historia nu finns ordentligt dokumenterad – från motionen som skrevs av Allan Larsson, då på Metallindustriarbetarförbundet, till LO-kongressen 1971, via utredningar och stormig debatt som kulminerade den 4 oktober 1983 i den stora demonstrationen. 1983 beslutade riksdagen att införa en uppmjukad version av löntagarfonderna som avvecklades direkt efter den borgerliga valsegern 1991.

Löntagarfonderna var, skriver Tobisson, det tredje allvarligt menade försöket under 1900-talet att i Sverige införa socialism i ordets traditionella mening – att överföra ägandet av företagen till det allmänna.

Till en början var det en liten grupp som totalt motsatte sig fonderna. Tobisson visar på vikten av att det finns de som vågar tänka själv och stå för sina åsikter. Det var en från början liten krets vars insatser blev avgörande för att få igång den motståndsrörelse som till slut satte stopp för fonderna.

Fondstriden gjorde sedermera att borgerliga politiker och näringslivet lärde sig läxan att värna äganderätt och näringsfrihet. Sverige fick också som resultat en stark näringslivsorganisation som till skillnad från i andra länder blev pro market och slåss för marknaden i stället för bara dess egna medlemmar. Detta är i sig något helt unikt.

När det gäller socialdemokratin kan man dock fråga sig vad den lärt. Då på 1970-talet skulle “övervinster” gå till fackligt kontrollerade löntagarfonder, nu ska övervinster i välfärdssektorn gå till Allmänna arvsfonden – om man får tro läckorna från vinst-i-välfärden-utredningen. Då som nu kommer de konstigaste förslagen från facket, nu senast krav på kollektivavtal i upphandlingar. Och så länge socialdemokratin inte bryter med facket finns alltid risken för politiska förslag som går stick i stäv mot marknadsekonomin.

Socialdemokraterna borde lära av sina danska kolleger. På 1970-talet drev även danska LO frågan om “ekonomisk demokrati” och även de talade även “övervinster”. Till skillnad mot i Sverige höll dock danska socialdemokraterna emot och 1995 bröt partiet och LO med varandra. I Danmark kan LO företräda medlemmar oavsett partifärg och socialdemokraterna behöver inte alltid gå LOs ärenden.

Så länge de svenska socialdemokraterna inte bryter med LO riskerar de ständigt att hamna på farlig kurs när det gäller marknadsekonomi och äganderätt. Ett sådant exempel är Malmömodellen med “vita jobb” där facket ges en myndighetsroll att kontrollera företag som gör uppdrag åt kommunen.

Tobisson skriver mycket om hur fackets roll förändrats och förutspår nu inga nya direkta socialiseringsförslag. Däremot kommer vi att se fortsatta fackliga förlag om att socialisera funktioner och inkomster med höga skatter samt försök att flytta makt från individ och företagande till politiken. Socialdemokraternas lärdom av löntagarfonderna borde vara att bryta med facket. Det är dock tveksamt om Stefan Löfven med sin bakgrund i samma fack som fondarkitekten Allan Larsson är rätt man för denna uppgift?

© Skånska Dagbladet