I våras uppmärksammades 50-års minnet av Berlinblockaden. Under elva månader blockerade Sovjet på order av diktatorn Josef Stalin landtransporterna till Västberlins två miljoner invånare. USA hjälpte sin tidigare tyska fiende med 280.000 flygturer med mat. Berlinblockaden är ett av många exempel på hur USA ställt upp för fred och demokrati i Europa under 1900-talet. Två världskrig, ekonomisk och humanitär hjälp via Marshallplanen, Berlinblockaden, garanti av säkerheten via NATO-samarbetet, ekonomisk press mot Sovjetunionen som ledde till dess fall etc. Listan på hur amerikanerna hjälpt till när Europas politiker ställt till det för sig och Europa kan göras lång. Som Europé känner man både tacksamhet till USA men samtidigt måste man beklaga att vi inte kunnat lösa våra egna konflikter bättre i Europa.
Nu är äntligen det stora externa hotet mot Europa, Sovjetkommunismen, borta och vi kan ägna oss åt att förbättra förutsättningarna för näringslivet i Europa och öka välfärden. En sådan agenda innehåller avskaffande av subventioner, avregleringar av monopol, t ex på tele- och elmarknaden, och borttagande av tullar både inom EU och mot omvärlden och samarbete för att bättre klara vår miljö. Tyvärr har dagens europapolitiker prioriterat en helt annan fråga, EMU, som enligt de flesta ekonomer borde hamnat betydligt längre ned på agendan och därmed längre fram i tiden.
EMU lanseras i ett läge när det europeiska medvetandet är lägre än vanligt. Endast hälften av EU-medborgarna känner sig som Europeer, och bara 10% placerar den Europeiska identiteten högre än den nationella. Andelen som anser att det egna landet tjänar på EU-medlemskapet är 41%. Mindre än hälften (46%) stödjer sitt eget lands EU-medlemskap. Uppgifterna kommer från den brittiska tankesmedjan DEMOS som står labourregeringen nära. Demos driver ett projekt för att studera om, och i så fall hur, man kan göra EU mer populärt. Demos menar bl a att EU-samarbetet tappat sin ursprungliga färdriktning. Mål som fred, tillväxt och demokratisering har bytts ut mot byråkrati och bidragspolitik. Idag ägnar sig EU mest åt EMU och den gemensamma jordbrukspolitiken. Denna prioritering delas enligt Demos endast av 9% av EU-medborgarna.
Det finns en risk att EMU-projektet försvårar och tar energi från övriga samarbeten inom EU och t o m utgör ett hot mot EUs framtida existens. En viktig invändning mot EMU är att framstående ekonomer som Martin Feldstein, Paul Krugman, Milton Friedman m fl tvivlar på möjligheterna att genomföra EMU framgångsrikt. Att byta valuta är ett riskabelt och kostsamt projekt. Nobelpristagaren Milton Friedman har beskrivit våndorna kring USAs monetära enande i boken ”Money Mischief” (Harvest 1994). Boken borde läsas av alla politiker som nu skall hantera EMU. För USA tog det över 100 år att få en gemensam fungerande valuta. Och då är ändå USA en nation. Oenighet kring valutan ledde bl a till ett inbördeskrig och att den finansminister som grundade Federal Bank dödades i en duell. Flera presidentval gällde valutafrågan ända in på 1900-talet.
Milton Friedman tvivlar på att EMU kan fungera i skilda länder med olika lagstiftning, arbetsmarknad, lönenivåer mm. Den stora förloraren på EMU är Europas näringsliv menar Friedman (Forbes 29/12-97). Skillnader i ekonomisk utveckling i olika EU-länder kommer att mötas med mer politik när inte valuta och ränteförändringar står till buds längre. Precis tvärtemot den politik Europas länder behöver. Tillväxten kommer att bli lägre i Europa. Läget skulle vara ett helt annat om EMU införts om eller när man kommit längre i harmoniseringen av de ekonomiska villkoren i Europas länder.
Friedman ser också kommande närmast oöverstigliga politiska svårigheter för en Europeisk centralbank att öka penningmängden. Vems statsobligationer skall den köpa, Tysklands, Frankrikes eller Italiens?
Även USAs förre utrikesminister Henry Kissinger tillhör dem som ser stora svårigheter för Europa att lyckas med Euron. Kissinger är inte bara politiker utan även historiker och expert på Europas problem efter Wienkongressen 1814-15. Kissinger menar att det kommer att bli svårt att harmonisera elva länders självständiga finanspolitik med en peningpolitik under konjunkturuppång. Än svårare kommer uppgiften att bli vid recessioner. Om olika delar av EU befinner sig i olika delar i konjunkturcykeln kan uppgiften bli ohanterbar skriver Kissinger på DN debatt det 10 maj.
Men Kissinger skriver också att: ”Det är svårt att se att föreställa sig hur ett misslyckande skulle tillåtas. Att navigera rätt i denna invecklade situation kommer att bli en växande utmaning för USA:s utrikespolitik.” För Kissinger är det en självklarhet att USA kommer att ställa upp om Europas politiker skulle misslyckas. Hans analys är att USA förlorar mer på ett Europa i kris än det kostar att hjälpa Europa. För oss som varit oroliga för hur det skall gå med EMU i praktiken känns det tryggt att läsa Kissingers analys. Än en gång får Europa förlita sig på USA.
Risken för att USA behöver gripa in är inte helt främmande. Precis som väntat fick Euron en konfliktfylld start. Lunchen där länderna skulle enas om den första centralbankschefen tog hela 12 timmar. Svårigheten för Frankrike och Tyskland att enas om en Europeisk centralbankschef är på intet sett förvånande. EMU är ett politiskt projekt som oavsett om det blir en framgång eller ej kommer att ta mycket kraft från andra viktigare europafrågor och ge upphov till slitningar mellan Frankrike och Tyskland. När den första lunchen tog 12 timmar kan man fråga sig hur lång tid middagarna kommer att ta där man skall diskutera själva penningpolitiken och inte bara personalfrågor. Därför känns det skönt för oss som inte har EMU som första punkt på vår Europa-agenda att veta att USA finns som garant för Europas ekonomi.
Anders Ydstedt
entreprenör och
v ordf miljönämnden i Malmö (m)